Skola, lärarvikarie, elev och kärlek.

Det är i de unga åren av vårt liv som vi lär oss som allra bäst, och vi lär oss allra mest utan att kanske tänka på det.

Vi lär oss grunderna för att överleva i vårt samhälle.

När jag har elever i skolan så vet jag att många kan tycka att jag är sträng men det är jag av den anledning att jag vet vilket hårt liv som väntar där ute, och om du inte är förberedd på det så blir det mycket svårare att anpassa sig senare, att överleva, i den mening att jag vill att det ska gå bra för dig i livet, att jag vill att du ska ha ett jobb, och kunna få välja vilket jobb du vill. Har du fått bra betyg är det lättare att komma in på en utbildning som du trivs med. Då kan du senare välja ett jobb som är kul och utvecklande!

Den andra orsaken till att jag vill ha tyst i klassrummet är att det är lättare för alla att lära sig. Alla får en chans att lära sig, inte bara de bästa, de som har väldigt lätt för att lära in utan hela klassen får samma chans. Vi undviker då att redan i tidig ålder att skapa ett elitiska klasser.

Jag växte upp i klass där vi var 7 personer som var mer framåt än övriga. I ett bra samhälle borde eleverna hjälpa varandra fram, de duktiga kan lära ut till de som behöver mer tid och stöd. Tänk om det hade varit så?!

Det brukar vara väldigt tyst och fint i mina klasser för eleverna brukar veta hur jag vill ha det. Jag är noga med rättvisa och jag tycker det är orättvist annars.

Alla elever jag mött är fina, några busigare än andra men till slut förstår alla att jag vill ha det tyst.

Jag är uppväxt i ett hem med mycket disciplin, extremt mycket, men därför gillar jag inte ljud och blir lätt trött av det. Ska jag dessutom orka undervisa så vill jag att det ska vara tyst.

Jag har börjat fundera på när det går snett för ett barn, i vilken ålder bryter man upp från skolan och blir kriminell?

Under alla mina år som vikarierande lärare har jag mött ett barn som puttade mig, försökte putta ner mig i gräset. Jag hade jobbat på Hjällbo och efter skolan kom hon upp bakifrån och puttade mig ner mot backen.

Lärarna fick höras talas om händelsen men det anmäldes aldrig och rektorn agerade inte heller. 2 killar på skolan sprang från undervisningen när de andra barnen berättade för mig att de tagit något ur klassrummet. Jag sprang ikapp dem och mötte upp dem till nästa klass och väntade utanför klassrummet. Därefter pratade vi tillsammans med rektorn.

Jag tror på att ta itu med saker redan från början. Men bortsett från dessa händelser har jag aldrig mött ett ondskefullt barn, och jag har arbetat med hundratals barn genom åren, i klasser över hela Göteborg, Stor Göteborg och Kungsbacka. Så i vilken tid uppstår problemet då unga visar tecken på kriminalitet? När kan vi se de avvikande tecken som ska indikera till oss lärare att vi har en elev som håller på att falla ur gruppen?

Tyvärr tror jag att skolan är en svår plats för dessa ungdomar och att det uppstår oftast problematik omkring start i början av gymnasiet. Samhället blir med krävande mot individen då. Livet börjar som ung vuxen. Men det är just en utbildning som är så oerhört viktig då för varje person.

Alla behöver en plats att vara på med struktur, och kanske just vid den här tiden ännu mer, och ifrån en brokig bakgrund är behovet än mer stort.

Däremot så tror jag att för dem med behov behöver klassen bli till grupp, en mindre skara där läraren har mer tid.

Om alla går ur gymnasiet så har varje elev en lärare som har uppsikt över dem tills de blir så pass gamla att de inte väljer den kriminella banan. Det skulle inte behöva vara ett traditionellt program utan en yrkesinriktning med praktik där man efter en tid lär sig in yrket.

Under min ledarskapsutbildning gjorde jag en övning med eleverna som ska hjälpa dem att finna rätt väg i livet. Den form av övning tror jag även kan ha välgörande verkan på även dessa elevgrupper med större behov av att finna ut rätt väg i livet.

Det fina med Sverige är att vi kan erbjuda trygghet som tak över huvudet och mat på bordet. Det innebär att ingen ska behöva gå in i kriminalitet. Det finns inga ursäkter.

Det viktigaste av allt är att visa eleverna kärlek, att jag tror på dem. Behöver en elev prata av sig och berätta om något jobbigt så lyssnar, alltid. Alla vänder sig inte till mig men de som gör det lyssnar jag på, rådger och försöker trösta. Kärlek och omtanke förblir svaret på att inte förlora någon på vägen.

Att visa att jag tror på, att jag bryr mig om dig och din utveckling är ledorden för att varje elev ska vilja vara kvar i skolan. Varför? Jo därför att det är naturligt inom oss, alla vill vi bli älskade.